Att tala sig själv tillrätta

Att lyssna på kroppen istället för tankarna.

Jag är av naturen orolig av mig. Jag tänker mycket och vänder och vrider ofta på saker helt i onödan. Vissa dagar är värre än andra och idag har jag en bekant orolighetskänsla i kroppen. Sådana dagar tvivlar jag starkt på mig själv, vad jag kan åstadkomma osv. Nu för tiden har jag dock lärt mig att det bara är mitt huvud som spelar mig spratt och jag kan välja att lyssna lite mindre på mitt huvud.

Idag ska jag ge mig ut på ett cykelrunda längre än 60 km. Jag har peppat mig själv ända sedan förra cyklingen i torsdags och verkligen sett fram emot denna dag. Det var dock längesen jag cyklade så lång sträcka och att jag aldrig förut varit på platsen jag mätt ut på karten gör heller inte saken bättre. Mitt huvud säger till mig att jag ska vara orolig. Det som däremot pushar tankarna i rätt riktning är att jag precis bytt över min Polar cykeldator med både puls-, hastighets- och kadensmätare från min gamla cykel till min nya! Det ska bli skitkul att testköra min fina cykel tillsammans med de ”nya” prylarna.

Jag har lärt mig mer och mer att förstå hur min kropp fungerar. Oftast försöker hjärnan lura mig att jag inte har nån lust att ge mig ut och träna och det är fascinerande hur många olika anledningar den kan hitta på. Sanningen är dock att 99,9% av alla gånger jag ger mig iväg, är jag oerhört tillfreds med mig själv efteråt när jag kommer hem igen. Det kan jämföras med missnöjet jag känner 90% av gångerna jag istället INTE ger mig ut. Konsten är egentligen ganska enkel. Det handlar bara om att lyssna på vad man själv verkligen vill. Jag brukar ställa frågan till mig själv, ”Vill jag träna?”. Oftast säger huvudet nej på en gång och jag känner en pirrig känsla av orolighet i kroppen. Det märks att den inte riktigt talar sanning den där hjärnan… Då får jag fråga om igen, ibland flera gånger, tills jag känner i hela kroppen att svaret jag ger mig själv är äkta.

Oftast vet jag ju på förhand vad svaret egentligen är – ”JA! Jag vill träna!”. Konstigt det där att man måste dra ur saker från sig själv som egentligen redan är uppenbara. Jaja. Nog om det. Nu har jag lyckats peppa mig själv och känner mig inte lika orolig längre inför dagens träning! 😀 Avslutar inlägget med en bild på cykeldatorn från Polar som återigen ska bli min kompanjon på vägarna :). Ciao!